Idag kom Sebastian vår engelska lärare tillbaka till skolan. Han har blivit/varit utbränd/gått in i väggen för att han jobbat så mycket och knappt sovit eller ätit. Så därför har han varit borta i minst tre veckor eller vad det är.
När han började berätta om varför han varit borta så länge så fick jag seriöst ont i magen för att jag fick så dåligt samvete. Ärligt talat så började jag skämmas as mycket. När jag själv vet att jag tjatat flera gånger om att jag vill ha tillbaka nån uppsats eller inlämningsuppgift och veta vilket betyg jag fick, att jag/vi klagat på att han kommit försent till lektionerna även om det bara varit fem minuter och ja allt sånt som jag vet kan ha bidragit till att han kände sig ännu mer stressad osv. Det gjorde att jag fick så sjukt dåligt samvete.
För Sebastian är ändå en utav mina favoritlärare och jag tycker as mycket om honom, så tyckte även synd om honom när han stod där och berättade om hur han inte ens kunnat ta sig upp ur sängen.
Nu funderar vi på att fixa en tröja med våra underskrifter och med texten "världens bästa lärare" till honom och ge han på balen haha, men vi får se hur det blir med det...

Jag har alltid varit en sån person som får dåligt samvete över minsta lilla grej och du behöver knappt anstränga dig ifall du vill att jag ska få det över tex nån grej som jag gjort mot dig eller sagt.
Jag kollade på ett program på sjuan igår som handlade om hur människor skulle reagera och tänka ifall dom hamnade i olika situationer och då var det en tjej som tänkte precis som jag. Situationen var den att en mamma och hennes dotter stod inne i en affär och "snodde"/"snattade" kläder helt öppet och mamman lärde sin dotter hur man gjorde för att få bort larmen och sånt. Tjejen som märkte det här visste inte vad hon skulle göra utan stod mest och kollade. Sen när dom avslöjat att det bara var på låtsas och dom frågade henne varför hon inte gjorde nånting så sa hon "jag ville säga till kassörskan för jag visste att om jag bara hade gått därifrån så hade jag ångrat det sen ikväll när jag ligger i sängen och ska sova, men sen tänkte jag att dom kanske inte hade råd med kläder och att det var därför dom var tvungna att sno och då visste jag inte vad jag skulle göra". Hahah det är verkligen typiskt nånting jag skulle kunna göra och tänka x)

Poängen och slutsatsen med detta inlägg: jag får dåligt samvete 24/7 och av minsta grej.

LÅNG TEXT, LÄS OM DU ORKAR!
Den här veckan i skolan så har vi (alltså jag och mina klasskompisar) pratat ganska mycket om komplex. Varför vet jag inte riktigt men det har bara kommit upp i olika sammanhang.
Alla har ju då såklart olika åsikter och uppfattningar om dessa komplex. Bland annat en kille i min klass tycker att tjejer har tusen miljarder komplex över minsta lilla grej och att vi har det helt i onödan. När jag sedan frågade honom ifall han hade komplex så sa han nej för han orkade inte bry sig. Men ändå gick han senare samma dag och dolde ansiktet pga en finne på kinden eller vad det var.

Det jag menar är att alla har komplex, även den mest självsäkraste personen i världen eller den som inte verkar bry sig ett skit, ja till och med den som du tycker är helt perfekt på alla sätt stör sig på nånting med den själv. Och nej, det är inte bara tonåringar som har komplex eller tänker på sitt utseénde osv utan även vuxna gör det. Det har jag flera exempel på men ingenting som jag tänkter ta upp här.
Jag tycker att man aldrig ens ska skoja om någons utseénde, alltså säga på skoj att nån har tusen miljarder finnar och sen skratta och säga "nej jag skoja bara, det vet du", för den personen kanske aldrig har visat det eller ens visar det just då när du säger det men det kan vara så att han/hon har komplex över just det som du skojade om och när du påpekar det så kan det ha blivit värre...

Nånting som är en stor grej för tjejer, i alla fall dom flesta som jag känner och för mig själv, är att gå till skolan utan smink. Jag själv har inte gjort det på flera år förutom en gång då vi skulle till sydpoolen och simma. Varför jag inte har gjort det är väl för att jag tänkt att alla ska kommentera det och tycka att man ser förjävlig ut utan smink. Plus att jag alltid haft väldigt stora komplex och det över min hud. När jag var yngre hade jag massa finnar och fet och glansig hud. Jag kunde ha använt brunkräm eller foundation för att täcka det men utav nån anledning så gjorde jag inte det, jag vet inte, det var nästan som att jag tänkte att jag visade för alla att jag skämdes över min hud ifall jag började använda det och det ville jag inte. Det är jag ändå glad över, för än idag använder jag ingen foundation, bara mascara, eyeliner och lite solpuder.

Jag vettefan om det vart en bra text eller inte. Men ni som orkade läsa igenom kanske började tänkta på en del saker i alla fall och det var det som var själva meningen.
Självklart så ska man ju vara nöjd med sig själv precis så som man är, jag menar ingenting annat. Jag säger bara det att det inte finns många som är helt hudra procentigt nöjda med sig själv även fast det kanske verkar som att nån är det så kanske det inte alls är så. Folk borde blir mer nöjda med sig själv och sitt utseénde, frågan är bara hur det ska gå till... ♥

Tänkte skriva ett inlägg om prestationsångest, vilket jag tror att dom flesta tonåringar har nu för tiden.

Jag har alltid varit en person med enorm prestationsångest, framför allt i skolan. Jag kan inte förstå varför man ska nöja sig med ett G när det inte är det bästa? När man vet att man kunde fått bättre, när man vet att det finns ett resultat på det där provet som faktiskt är "perfekt". Det finns inte mycket i livet som man kan säga är "perfekt" eller kan bli "perfekt". "Ingen människa är perfekt" osv. osv. Men i mitt huvud så finns det ett "perfekt" resultat på ett prov,läxförhör,uppsats och det är att få alla rätt, MVG. Får man det så kan det inte bli bättre och då är det perfekt, och vem vill inte vara det?
Så länge jag själv vet att resultatet kunde ha varit bättre så är jag inte nöjd och det spelar ingen roll vad det är för nånting. Det kan vara allt från hur jag målat mina naglar till ett avgörande prov i skolan till hur snabbt jag kan simma 25 m.
Jag vet egentligen inte varför jag sätter sån stor press på mig själv, jag vet inte vart det började. För mina föräldrar har alltid sagt att så länge jag gör mitt bästa så är det bra, det duger! Men nånstans, nångång så slutade jag tänka så.

Nånting annat som tonåringar nu för tiden har stor prestationsångest över är ju såklart att passa in. Att ha dom rätta kläderna och säga dom rätta sakerna bland sina vänner osv. Men det problemet eller dom tankarna har jag aldrig egentligen haft. Kanske när jag var yngre men dom senaste åren så har jag inte det. Och det är för att jag ändå är så pass säker på mig själv och kan tänka att om inte den jag är på riktigt duger för dom andra så är det dom som är falska och då är det deras problem, jag tänker inte ändra på mig för andras skull. Sen att man vill vara fin och se bra ut är ju en helt annan sak. Jag vill se bra ut för mig själv, för att jag vill vara nöjd med det jag ser i spegeln och inte för att jag vill att alla andra ska tycka att jag är fin eller nånting för jag bryr mig ärligt inte ett skit om vad andra tycker om mitt utseénde.

Jag vet inte hur alla andra känner inför skolan och vad man nöjer sig med för betyg osv, men jag har svårt att bli nöjd så länge det inte är det bästa.
Tex i julas när vi fick höst termins betygen så hade jag höjt mig till MVG i fem ämnen men sänkt mig i tre ämnen, jag kunde knappt vara nöjd för dom MVG:na som jag hade fått för jag såg bara dom där tre ämnena som jag hade sänkt mig i, och jag grät liksom på grund utav dom tre ämnena som jag sänkt mig i. Ah... Jag grät över tre sänka betyg istället för njöt utav att ha gått från inga MVG:n till fem stycken.

Dock så börjar jag efter igår inse att jag måste tare lite chill så att säga. Kommer ta kål på mig ifall jag fortsätter med att sätta såhär höga krav på mig själv. Jag har vetat länge att jag borde sluta men det är svårt, det är verkligen skit svårt. Nåt utav det svåraste som finns för mig är att bli nöjd med nånting jag själv gjort...

Sådärja, långt jävla inlägg! Läs om du orkar annars låt bli. Men dela gärna med er utav era åsikter och tankar. ♥