Idag kom Sebastian vår engelska lärare tillbaka till skolan. Han har blivit/varit utbränd/gått in i väggen för att han jobbat så mycket och knappt sovit eller ätit. Så därför har han varit borta i minst tre veckor eller vad det är.
När han började berätta om varför han varit borta så länge så fick jag seriöst ont i magen för att jag fick så dåligt samvete. Ärligt talat så började jag skämmas as mycket. När jag själv vet att jag tjatat flera gånger om att jag vill ha tillbaka nån uppsats eller inlämningsuppgift och veta vilket betyg jag fick, att jag/vi klagat på att han kommit försent till lektionerna även om det bara varit fem minuter och ja allt sånt som jag vet kan ha bidragit till att han kände sig ännu mer stressad osv. Det gjorde att jag fick så sjukt dåligt samvete.
För Sebastian är ändå en utav mina favoritlärare och jag tycker as mycket om honom, så tyckte även synd om honom när han stod där och berättade om hur han inte ens kunnat ta sig upp ur sängen.
Nu funderar vi på att fixa en tröja med våra underskrifter och med texten "världens bästa lärare" till honom och ge han på balen haha, men vi får se hur det blir med det...

Jag har alltid varit en sån person som får dåligt samvete över minsta lilla grej och du behöver knappt anstränga dig ifall du vill att jag ska få det över tex nån grej som jag gjort mot dig eller sagt.
Jag kollade på ett program på sjuan igår som handlade om hur människor skulle reagera och tänka ifall dom hamnade i olika situationer och då var det en tjej som tänkte precis som jag. Situationen var den att en mamma och hennes dotter stod inne i en affär och "snodde"/"snattade" kläder helt öppet och mamman lärde sin dotter hur man gjorde för att få bort larmen och sånt. Tjejen som märkte det här visste inte vad hon skulle göra utan stod mest och kollade. Sen när dom avslöjat att det bara var på låtsas och dom frågade henne varför hon inte gjorde nånting så sa hon "jag ville säga till kassörskan för jag visste att om jag bara hade gått därifrån så hade jag ångrat det sen ikväll när jag ligger i sängen och ska sova, men sen tänkte jag att dom kanske inte hade råd med kläder och att det var därför dom var tvungna att sno och då visste jag inte vad jag skulle göra". Hahah det är verkligen typiskt nånting jag skulle kunna göra och tänka x)

Poängen och slutsatsen med detta inlägg: jag får dåligt samvete 24/7 och av minsta grej.

LÅNG TEXT, LÄS OM DU ORKAR!
Den här veckan i skolan så har vi (alltså jag och mina klasskompisar) pratat ganska mycket om komplex. Varför vet jag inte riktigt men det har bara kommit upp i olika sammanhang.
Alla har ju då såklart olika åsikter och uppfattningar om dessa komplex. Bland annat en kille i min klass tycker att tjejer har tusen miljarder komplex över minsta lilla grej och att vi har det helt i onödan. När jag sedan frågade honom ifall han hade komplex så sa han nej för han orkade inte bry sig. Men ändå gick han senare samma dag och dolde ansiktet pga en finne på kinden eller vad det var.

Det jag menar är att alla har komplex, även den mest självsäkraste personen i världen eller den som inte verkar bry sig ett skit, ja till och med den som du tycker är helt perfekt på alla sätt stör sig på nånting med den själv. Och nej, det är inte bara tonåringar som har komplex eller tänker på sitt utseénde osv utan även vuxna gör det. Det har jag flera exempel på men ingenting som jag tänkter ta upp här.
Jag tycker att man aldrig ens ska skoja om någons utseénde, alltså säga på skoj att nån har tusen miljarder finnar och sen skratta och säga "nej jag skoja bara, det vet du", för den personen kanske aldrig har visat det eller ens visar det just då när du säger det men det kan vara så att han/hon har komplex över just det som du skojade om och när du påpekar det så kan det ha blivit värre...

Nånting som är en stor grej för tjejer, i alla fall dom flesta som jag känner och för mig själv, är att gå till skolan utan smink. Jag själv har inte gjort det på flera år förutom en gång då vi skulle till sydpoolen och simma. Varför jag inte har gjort det är väl för att jag tänkt att alla ska kommentera det och tycka att man ser förjävlig ut utan smink. Plus att jag alltid haft väldigt stora komplex och det över min hud. När jag var yngre hade jag massa finnar och fet och glansig hud. Jag kunde ha använt brunkräm eller foundation för att täcka det men utav nån anledning så gjorde jag inte det, jag vet inte, det var nästan som att jag tänkte att jag visade för alla att jag skämdes över min hud ifall jag började använda det och det ville jag inte. Det är jag ändå glad över, för än idag använder jag ingen foundation, bara mascara, eyeliner och lite solpuder.

Jag vettefan om det vart en bra text eller inte. Men ni som orkade läsa igenom kanske började tänkta på en del saker i alla fall och det var det som var själva meningen.
Självklart så ska man ju vara nöjd med sig själv precis så som man är, jag menar ingenting annat. Jag säger bara det att det inte finns många som är helt hudra procentigt nöjda med sig själv även fast det kanske verkar som att nån är det så kanske det inte alls är så. Folk borde blir mer nöjda med sig själv och sitt utseénde, frågan är bara hur det ska gå till... ♥