Hur?
Jag är sexton år, sexton år och har varit med om en massa saker som man inte ska ha varit med om när man bara är sexton. Det jag tänker mest på, just nu iaf, och som är en väldigt stor sak som gör mig speciell jämfört med andra sextonåringar är min kropp och hur den funkar. Dom flesta vet att jag har ont i ryggen osv. Men that's it liksom. Ingen kan förstå vilken smärta det faktiskt är jag känner, åtminstone ingen som är i min ålder.
Jag har otaligt gånger blivit riktigt sur och ärligt talat sårad i skolan när folk skämtat bort det som om det inte vore nånting, typ som att det vore som en mensvärk som förvinner efter nån dag och som blir bättre av att ta en alvedon eller två. Ingen förstår hur mycket det här tär på mig, hur ofta jag gråter mig själv tills sömns pga det här och hur ofta jag bara vill skita i allt, att ingenting är värt det längre.
Den frågan som jag jämt ställer till mig själv är "hur ska jag kunna hålla mig positiv, vara en positiv och glad tonåring när jag konstant har ont?". Jag har inget svar på den frågan, för jag har ärligt ingen aning om hur jag ska orka vara glad, pigg och positiv genom allt det här. Jag vet inte.
Det jobbigaste är att ingen förstår, att ingen kan ta det på allvar, men det är väl inte deras fel. Det är bara synd att det ska vara såhär.
Alla dessa sömnlösa nätter
Ni kan seriöst inte fatta hur avunsjuk jag är på alla dom som kan somna hur fort som helst, när som helst.Varje natt så ligger jag i sängen cirka två timmar innan jag faktiskt somnar, och det spelar ingen roll hur trött jag är. Enda gångerna som jag somnar lite fortare i alla fall är när jag sover med min pojkvän. Jag vet inte hur han gör det men han lyckas dölja alla tusen tankar som jag har i huvudet, få dom att försvinna under tiden som jag är med honom. Men så fort han försvinner så kommer tankarna tillbaka.
När ska jag få sova bra om nätterna igen? När kommer jag kunna sluta oroa mig och tänka på saker i onödan?
Varför ska det alltid vara fuckedup & så jävla svårt..
Det är svårt
Jag har vid två olika tillfällen försökt skriva om mig och Mattias, om hur det är att vara i ett långdistansförhållande. Hur jag, en person som inte alls trodde på långdistansförhållanden själv hamnade i ett. Men bägge gångerna har jag gett upp efter kanske 15-20 rader.
Jag vill så gärna förklara, berätta och dela med mig av hur det är men oavsett hur jag skriver så låter det inte bra och jag kan inte beskriva med ord hur det faktiskt är och hur det känns. Jag kan såklart skriva att jag känner världens lyckorus genom hela kroppen varje gång jag träffar honom och att det känns som att någon hugger mig i magen upprepade gånger varje gång jag står och håller om honom med tårar i ögonen när vi ska säga hejdå. Men det är ändå inte en rättvis beskrivning för hur det är och hur det verkligen känns. För det är så mycket mer. Han är så mycket mer, vi är så mycket mer. Allting är så mycket mer, så mycket att jag inte kan sätta ord på det.
Så allt jag kan säga är att jag verkligen hoppas på oss och jag tror på oss. Jag älskar honom något otroligt mycket, han gör mig lyckligare än någon annan någonsin kunnat. 21/10 - 2012. ♥
Sometimes we expect more from others because we would be willing to do that much for them
Hur mycket har man egentligen rätt till att förvänta sig av folk?
Då tänker jag framförallt på dem som står en närmast. Familjen, vännerna och pojk/flickvännen. Alla människor är olika och alla är villiga att gå olika långt för de personerna i ens liv. Vi kanske förväntar oss mer utav vissa personer bara för att vi själva skulle vara villiga att göra så mycket mer för dem. Då blir man ju lätt besviken när man inte blir bemött på samma sätt.
Krångligt det där.. Kanske borde man inte förvänta sig någonting alls, men hur lätt är det egentligen? För innerst inne, i hjärtat, så hoppas man alltid på någonting, oavsett hur mycket man än försöker att inte göra det.
Försöka hitta balansen, lära känna människorna på riktigt och inte ha för höga krav är väl det enda som man egentligen kan göra för att slippa bli besviken. Men det är också en sak.. man blir lätt besviken på personen i fråga för att man förväntat sig och hoppats på någonting annat från den, men det är ingenting som personen kan veta om. Eller styra, egentligen. Så då har man väl inte rätten att på något sätt bli besviken på henne/honom eller sur överhuvudtaget, eller?
Godnatt folket ♥
