Prestationsångest
Tänkte skriva ett inlägg om prestationsångest, vilket jag tror att dom flesta tonåringar har nu för tiden.
Jag har alltid varit en person med enorm prestationsångest, framför allt i skolan. Jag kan inte förstå varför man ska nöja sig med ett G när det inte är det bästa? När man vet att man kunde fått bättre, när man vet att det finns ett resultat på det där provet som faktiskt är "perfekt". Det finns inte mycket i livet som man kan säga är "perfekt" eller kan bli "perfekt". "Ingen människa är perfekt" osv. osv. Men i mitt huvud så finns det ett "perfekt" resultat på ett prov,läxförhör,uppsats och det är att få alla rätt, MVG. Får man det så kan det inte bli bättre och då är det perfekt, och vem vill inte vara det?
Så länge jag själv vet att resultatet kunde ha varit bättre så är jag inte nöjd och det spelar ingen roll vad det är för nånting. Det kan vara allt från hur jag målat mina naglar till ett avgörande prov i skolan till hur snabbt jag kan simma 25 m.
Jag vet egentligen inte varför jag sätter sån stor press på mig själv, jag vet inte vart det började. För mina föräldrar har alltid sagt att så länge jag gör mitt bästa så är det bra, det duger! Men nånstans, nångång så slutade jag tänka så.
Nånting annat som tonåringar nu för tiden har stor prestationsångest över är ju såklart att passa in. Att ha dom rätta kläderna och säga dom rätta sakerna bland sina vänner osv. Men det problemet eller dom tankarna har jag aldrig egentligen haft. Kanske när jag var yngre men dom senaste åren så har jag inte det. Och det är för att jag ändå är så pass säker på mig själv och kan tänka att om inte den jag är på riktigt duger för dom andra så är det dom som är falska och då är det deras problem, jag tänker inte ändra på mig för andras skull. Sen att man vill vara fin och se bra ut är ju en helt annan sak. Jag vill se bra ut för mig själv, för att jag vill vara nöjd med det jag ser i spegeln och inte för att jag vill att alla andra ska tycka att jag är fin eller nånting för jag bryr mig ärligt inte ett skit om vad andra tycker om mitt utseénde.
Jag vet inte hur alla andra känner inför skolan och vad man nöjer sig med för betyg osv, men jag har svårt att bli nöjd så länge det inte är det bästa.
Tex i julas när vi fick höst termins betygen så hade jag höjt mig till MVG i fem ämnen men sänkt mig i tre ämnen, jag kunde knappt vara nöjd för dom MVG:na som jag hade fått för jag såg bara dom där tre ämnena som jag hade sänkt mig i, och jag grät liksom på grund utav dom tre ämnena som jag sänkt mig i. Ah... Jag grät över tre sänka betyg istället för njöt utav att ha gått från inga MVG:n till fem stycken.
Dock så börjar jag efter igår inse att jag måste tare lite chill så att säga. Kommer ta kål på mig ifall jag fortsätter med att sätta såhär höga krav på mig själv. Jag har vetat länge att jag borde sluta men det är svårt, det är verkligen skit svårt. Nåt utav det svåraste som finns för mig är att bli nöjd med nånting jag själv gjort...
Sådärja, långt jävla inlägg! Läs om du orkar annars låt bli. Men dela gärna med er utav era åsikter och tankar. ♥
Jag har alltid varit en person med enorm prestationsångest, framför allt i skolan. Jag kan inte förstå varför man ska nöja sig med ett G när det inte är det bästa? När man vet att man kunde fått bättre, när man vet att det finns ett resultat på det där provet som faktiskt är "perfekt". Det finns inte mycket i livet som man kan säga är "perfekt" eller kan bli "perfekt". "Ingen människa är perfekt" osv. osv. Men i mitt huvud så finns det ett "perfekt" resultat på ett prov,läxförhör,uppsats och det är att få alla rätt, MVG. Får man det så kan det inte bli bättre och då är det perfekt, och vem vill inte vara det?
Så länge jag själv vet att resultatet kunde ha varit bättre så är jag inte nöjd och det spelar ingen roll vad det är för nånting. Det kan vara allt från hur jag målat mina naglar till ett avgörande prov i skolan till hur snabbt jag kan simma 25 m.
Jag vet egentligen inte varför jag sätter sån stor press på mig själv, jag vet inte vart det började. För mina föräldrar har alltid sagt att så länge jag gör mitt bästa så är det bra, det duger! Men nånstans, nångång så slutade jag tänka så.
Nånting annat som tonåringar nu för tiden har stor prestationsångest över är ju såklart att passa in. Att ha dom rätta kläderna och säga dom rätta sakerna bland sina vänner osv. Men det problemet eller dom tankarna har jag aldrig egentligen haft. Kanske när jag var yngre men dom senaste åren så har jag inte det. Och det är för att jag ändå är så pass säker på mig själv och kan tänka att om inte den jag är på riktigt duger för dom andra så är det dom som är falska och då är det deras problem, jag tänker inte ändra på mig för andras skull. Sen att man vill vara fin och se bra ut är ju en helt annan sak. Jag vill se bra ut för mig själv, för att jag vill vara nöjd med det jag ser i spegeln och inte för att jag vill att alla andra ska tycka att jag är fin eller nånting för jag bryr mig ärligt inte ett skit om vad andra tycker om mitt utseénde.
Jag vet inte hur alla andra känner inför skolan och vad man nöjer sig med för betyg osv, men jag har svårt att bli nöjd så länge det inte är det bästa.
Tex i julas när vi fick höst termins betygen så hade jag höjt mig till MVG i fem ämnen men sänkt mig i tre ämnen, jag kunde knappt vara nöjd för dom MVG:na som jag hade fått för jag såg bara dom där tre ämnena som jag hade sänkt mig i, och jag grät liksom på grund utav dom tre ämnena som jag sänkt mig i. Ah... Jag grät över tre sänka betyg istället för njöt utav att ha gått från inga MVG:n till fem stycken.
Dock så börjar jag efter igår inse att jag måste tare lite chill så att säga. Kommer ta kål på mig ifall jag fortsätter med att sätta såhär höga krav på mig själv. Jag har vetat länge att jag borde sluta men det är svårt, det är verkligen skit svårt. Nåt utav det svåraste som finns för mig är att bli nöjd med nånting jag själv gjort...
Sådärja, långt jävla inlägg! Läs om du orkar annars låt bli. Men dela gärna med er utav era åsikter och tankar. ♥
LOVE
fixade av mig så snor du är du dödens!
-
