Jag är sexton år, sexton år och har varit med om en massa saker som man inte ska ha varit med om när man bara är sexton. Det jag tänker mest på, just nu iaf, och som är en väldigt stor sak som gör mig speciell jämfört med andra sextonåringar är min kropp och hur den funkar. Dom flesta vet att jag har ont i ryggen osv. Men that's it liksom. Ingen kan förstå vilken smärta det faktiskt är jag känner, åtminstone ingen som är i min ålder. 

Jag har otaligt gånger blivit riktigt sur och ärligt talat sårad i skolan när folk skämtat bort det som om det inte vore nånting, typ som att det vore som en mensvärk som förvinner efter nån dag och som blir bättre av att ta en alvedon eller två. Ingen förstår hur mycket det här tär på mig, hur ofta jag gråter mig själv tills sömns pga det här och hur ofta jag bara vill skita i allt, att ingenting är värt det längre. 

Den frågan som jag jämt ställer till mig själv är "hur ska jag kunna hålla mig positiv, vara en positiv och glad tonåring när jag konstant har ont?". Jag har inget svar på den frågan, för jag har ärligt ingen aning om hur jag ska orka vara glad, pigg och positiv genom allt det här. Jag vet inte. 

 

Det jobbigaste är att ingen förstår, att ingen kan ta det på allvar, men det är väl inte deras fel. Det är bara synd att det ska vara såhär.