Skulle plugga men hamnade på min bloggs hemsida istället, ett tecken eller bara ren slump?

 

Läste igenom dom senaste inläggen, som jag skrev för flera månader sen och otroligt mycket har hänt sen dess. Men minns ändå exakt hur jag tänkte och kände när jag skrev orden. Tror jag ska börja skriva lite smått igen, för det hjälper fan men det är så sjukt svårt att börja. När man har ett stort kaos i huvudet och måste försöka få det till ett början och slut. Men det går. 

Ja det blir nog bra, vi får se men jag skriver fortfarande för mig själv så spelar väl ingen roll egentligen. 

 

Snabb uppdatering utan att bli för deep då...

Jag är fortfarande tsm med min Pojk från Linköping. Saknar honom. Hela. Hela. Hela. Tiden.

Glider sakta ifrån vissa polare känner jag.

Snart sommarlov och jag har fixat sommarjobb, tummen upp på det.

Ah har väl spenderat största delen utav min lediga tid med Mattias så, annars bara varit i skolan/praktiken, pluggat, dött lite och nu på sistone varit in och ut på sjukhuset 24/7 (y)

 

 

Puss ♥

 

Jag är sexton år, sexton år och har varit med om en massa saker som man inte ska ha varit med om när man bara är sexton. Det jag tänker mest på, just nu iaf, och som är en väldigt stor sak som gör mig speciell jämfört med andra sextonåringar är min kropp och hur den funkar. Dom flesta vet att jag har ont i ryggen osv. Men that's it liksom. Ingen kan förstå vilken smärta det faktiskt är jag känner, åtminstone ingen som är i min ålder. 

Jag har otaligt gånger blivit riktigt sur och ärligt talat sårad i skolan när folk skämtat bort det som om det inte vore nånting, typ som att det vore som en mensvärk som förvinner efter nån dag och som blir bättre av att ta en alvedon eller två. Ingen förstår hur mycket det här tär på mig, hur ofta jag gråter mig själv tills sömns pga det här och hur ofta jag bara vill skita i allt, att ingenting är värt det längre. 

Den frågan som jag jämt ställer till mig själv är "hur ska jag kunna hålla mig positiv, vara en positiv och glad tonåring när jag konstant har ont?". Jag har inget svar på den frågan, för jag har ärligt ingen aning om hur jag ska orka vara glad, pigg och positiv genom allt det här. Jag vet inte. 

 

Det jobbigaste är att ingen förstår, att ingen kan ta det på allvar, men det är väl inte deras fel. Det är bara synd att det ska vara såhär. 

Ni kan seriöst inte fatta hur avunsjuk jag är på alla dom som kan somna hur fort som helst, när som helst.Varje natt så ligger jag i sängen cirka två timmar innan jag faktiskt somnar, och det spelar ingen roll hur trött jag är. Enda gångerna som jag somnar lite fortare i alla fall är när jag sover med min pojkvän. Jag vet inte hur han gör det men han lyckas dölja alla tusen tankar som jag har i huvudet, få dom att försvinna under tiden som jag är med honom. Men så fort han försvinner så kommer tankarna tillbaka. 

När ska jag få sova bra om nätterna igen? När kommer jag kunna sluta oroa mig och tänka på saker i onödan? 

 

 

 

 

 

Som en tonåring i dagens samhälle så utsätts man för otroligt många fördomar, skitsnacka, falskhet och press eller grupptryck. Man får lätt förutfattade meningar om människorna som man stöter på eller träffar dagligen i t.ex skolan. 

 

När de flesta ser en person som t.ex slåss ofta, är uppkäfitg mot alla, snor/snattar, skolkar och är en allmän "pain in the ass"  för personerna runt omkring, då ser dem flesta det som en omogen person som bara vill ha bekräftelse och uppmärksamhet. Det tror jag nästan alla kan hålla med mig om att dem tänkt om någon nångång i sitt liv. Inklusive mig, speciellt när jag var yngre. "Ung och dum" som man brukar säga...

Det många inte tänker på är att det här beteendet fick sin start någonstans. Att det alltid finns en anledning till varför man beter sig på ett visst sätt. Men hur ofta tänker man egentligen på det?

 

Det jag vill komma fram till är att dem är "stökiga" av en anledning... T.ex att man har det svårt hemma, att man är dålig i skolan, att man är i ett dåligt förhållande eller något annat personligt problem som alla inte vet om. 

Så istället för att tänka "shit han är ju helt jävla dum i huvudet..." försök tänka "vad är det egentligen som händer i hans liv? Varför är det på det här sättet?". 

 

Ja jag talar då ur personliga upplevelser, inte att jag varit den här personen utan att jag har känt de här personerna. Visa medlidande och förståelse istället för att döma och ha förutfattade meningar. ♥

 

 

 

Take it or leave it, I'm doing it for me. ♥

 

 

I morgon flyttar en utav mina närmsta vänner till norrland. I tio år har hon bott tio minuter ifrån mig, om en dag så kommer hon bo flera timmar ifrån mig. Det känns varken rättvist eller kul, för jag kommer sakna henne så sjukt mycket. Kommer sakna att dela min sjuka humor med henne, jag kommer sakna allting med henne. En utav dom bästa och roligaste kvällarna/nätterna i mitt liv var valborg det här året, som jag spenderade mestadels med henne. Vi delade en vodkaflaska och vandrade runt i Hölö och garvade röven av oss haha. Oförglömligt.

Älskar dig vännen och kommer sakna dig nåt otroligt, glöm inte bort oss ♥

Hej! Jag hatar sega datorer och min dator är just nu segare än segast, fråga mig inte varför.

Den här dagen suger, för idag är det exakt två veckor kvar tills skolan börjar. Jag vill inte... Känns megaenormtsuperäckel läskigt att börja i en ny skola med en massa randoms och folk jag inte tycker om. Och det faktumet att det bara är två veckor kvar på sommarlovet får mig bara att vilja göra nånting och inte sitta här och slösa bort dom sista dagarna framför datorn. Vill göra nånting vettigt dom sista 14 dagarna utav lovet!! Ångest på hög nivå verkligen.