Jag kan börja gråta utav sorgliga filmer.
Jag kan börja gråta utav att jag är så arg.
Jag kan börja gråta utav att jag är så frustrerad och förvirrad
Jag kan börja gråta utav att jag blivit sårad utav någon som jag trodde jag kunde lita på.
Jag kan börja gråta när det blir för mycket så att "känslobubblan" bara blir större och större och tillslut spricker
Jag kan börja gråta utav att någon annan som jag bryr mig om har det jobbigt, svårt.
Jag kan börja gråta utav att någon jag bryr mig om gråter.
Jag kan börja gråta utav att jag saknar någon eller något.
Jag kan börja gråta utav att jag blir jävligt besviken på mig själv.

Hmm ja det är nog det. Nu kanske några av er tänker att jag kan börjar gråta utav smärta och visst kan jag det men det händer faktiskt inte ofta att jag gråter för att jag har ont. Bara när jag har jävligt ont. T ex ibland när jag har världensultraenormainihelvetes m-värk och verkligen ingenting hjälper. Då blir jag frustrerad också så ah... Den senaste gången jag stukade foten så grät jag inte, när jag fick fyra sprickor i foten så grät jag inte (jag bet ihop och fortsatte gå sen när jag tog av mig skon och såg att min fot var helt blå med en enorm bula på så började jag skratta :$).


bild från weheartit